När man inser att man äcklar sig själv
bör man sätta sig ner och tänka
sluta ögonen och gräva djupt
tills man ser problemet klart
och tydligt.

Avundsjukan sprider sig som en infektion
i mig vandrar lättvindliga tankar om att
det borde varit jag och
varför förtjänar du och inte jag.
Det äcklar mig
det är inte jag...

Mina tankar vänds emot mig
och skjuter sönder mitt innersta
tills jag sjunker in i ett grått töcken
av den enkla vägen
som kräver minst arbete.

Jag har alltid gjort mitt bästa
att vara medelmåttig.

Det är jobbigt nog att andas
drömmarna förkastades
per automatik.

Så nu sitter man här
utan tillstymmelse till hopp
och skyller ifrån sig
på en oskyldig värld
full med oskyldiga människor.

Jag gillar att se alla dessa lyckliga människor
att se dem, inte att veta att de är människor
om du förstår.
Så du har en familj, fru och barn...
du är lycklig för att jag tror du borde vara det...
Jag älskar dig för det och jag hatar dig för det...

Jag äcklar mig själv...

Satans okonsekventa drömvärld man byggt i glas och betong...
Antingen krossas något
eller så krossas jag...
Det finns inga mellanvägar längre...

Det är du eller jag... aldrig vi... aldrig ni...

och värmen stiger
och solen blir ljusare
och fåglarna sjunger högre och högre
och kaffet är surt
och världen är grön
och om ett par månader är det vinter

/