Mon Cher!

Så sätter jag då åter på pränt mina små kompositioner till Er monsieur.
Idag sitter Er hängivna skrivarinna på altanen och njuter vårsolens strålar och som alltid med sina romantiserande tankar. (Vilka kretsa runt en och samma person.)
Uppfylld av vårkänslor och minnen låter jag tankarna få fritt spelrum och jag diktar ihop de mest fantastiska historier. Det är tur att ni inte kan läsa mina tankar för de hade onekligen fått Er att rodna Monsieur.

Förstår inte att jag ej kan släppa dessa ständigt pågående små illusoriska drömfragment om Er.
Jag vet ju så väl att Ni är en dröm och att det är som dröm Ni bör förbli.
Likväl sysselsätter jag mitt huvud med romantiska fantasier och jag får ständigt nya parodiska infall angående en möjlig framtid där ”de tu bliva ett”. Rena rama dårskapen!
Jag vet det så väl Monsieur, men Ni har flyttat in och möblerat om i mitt inre och nu verkar det rent omöjligt att kasta ut Er.

Nåväl, det är som det är och lär väl så förbli tills den dag mitt sinne uppfylls av något storslagnare och än mer ljuvligt – vad det nu skulle kunna vara…
Hur länge har detta svärmeri pågått egentligen? Låt se… jag tror att vi är inne på fjärde året nu.
Hur är det möjligt - fyra år av brinnande eld, inspiration, och glädje!? Ni verkar ha tänt en evighetslåga mon Cher!

Så länge jag får skriva till Er och förtälja Er mina drömmar är allt gott och väl. Kanske är det endast drömmen om Er jag behöver. Vad Er anbelangar hyser jag inga som helst tvivel längre om att där finns känslor som är avsedda för mig. Men Ni vet lika väl som jag hur snårigt och krångligt allt skulle bli om vi lät dessa känslor löpa amok. Nej, Monsieur, vi håller oss till de givna ramarna och får måla vår trånad på duk istället.

Och målar det gör jag – i allahanda färger och med sprudlande iver. Lättjan är som bortblåst och mitt tålamod ökar för var dag. Ni har verkligen lärt mig konstens alla regler. Med Er ständiga närvaro i sinnet låter jag varje penseldrag återskapa lustfyllda minnesfragment på duken. Jag föreställer mig hur Ni för min hand fram och åter över det vita intet för att utstaka riktningar och de rätta proportionerna.
Jag föreställer mig Era händer i arbete – hur ni river färgen och skrapar bort överflöd med pallettkniven.
Minns Ni när Ni visade mig hur man river färg Monsieur?
Jag var skakad in i märgen i flera dagar efteråt. Såg bara Era händer framför mig som rev den röda färgen och dessa era spefulla ögon som så exakt visste vad Ni parafraserade.

Minns Ni när Ni grälade på mig? Det hände ett flertal gånger. Särkskilt då jag utmanade Er i de mest förförande dueller. Det var egentligen aldrig min mening att genera Er men ni tappade så lätt fattningen när jag råkade trampa på Era ömma tår. Eller som den gången jag råkade visa mig i bara linne framför Er. Det var den gången Ni blev högröd i ansiktet av indignation och röt åt mig ett flertal gånger att jag skulle backa från staffliet. Vi vet ju båda Monsieur att det var Er jag skulle backa ifrån. Ni höll ju fullkomligt på att tappa koncepten den dagen.

Ja, många är mina minnen men bäst minns jag vårt senaste möte för ett par veckor sedan.
Ni såg på mig med genomträngande blick och log med hela ansiktet. Era ögon sa det som Ni aldrig vågat säga högt, men jag vet och har alltid vetat…
Vårsolen gör mig åter påmind om alla de där dagarna av undertryckt Eros som florerade omkring oss och fortfarande gör…
Säg, visst är det underbart!

Med stor kärlek och inspiration
Er Clara.W.