Jag ser dig

inte längre

som jag gjorde igår.

Du är Stenåldern

då mitt hjärta stelnade liksom en

koagulerad,

magmatisk massa,

och jag fortfarande inte kunde simma

i livets vatten.


Du är nu

dömd att vara glömd.

På mitt sätt.


Jag har lärt mig simma nu,

och kanske det,

tack vare dig?

Men jag kommer aldrig göra,

liksom jag gjorde då,

-- Stenåldern --

och falla så,

som jag gjorde.

Mina händer

skakar fortfarande svagt,

då jag minns Stenen,

och även när jag försöker

simma snabbare,

snyggare,

kraftfullare...




Det bästa kanske är,

att axeptera,






den man är?


*