Hon kände det i sin ryggrad,
hon var roten till det onda och
därför inte så särskilt önskvärd.
Hon förde sig inte så bra i de fina salongerna
och ansågs lite för vild i deras smak.

Hon stod emot, för i grunden var hon stark,
men oftast blev ändå allt så väldigt fel och
hon visste att om dom bara blåste på henne,
så skulle hennes stolthet falla.

Ensam var hon inte, några stod upp och stöttade henne,
men ändå fanns känslan där av utanförskap
hon kände mångas ogillande och
stämningen hon spred färgade av sig.

Självkänslan brukade växa med tiden,
men då dom oftast väntade ut henne
föll hennes så stolta krona
just när den vuxit sig som starkast.

Då dom vände sig bort, i tron att dom sänkt henne,
kom hon alltid tillbaka av ny kraft
då hon faktiskt visste sin plats  
och också lät utnyttja den.