Det står en clown med breda ben över min säng, över mitt huvud och ser ner på mig. Den skrattar den ler den leker med mig. Det står en clown ovanför mitt huvud, och betraktar.

Du kan inte somna, du får inte dö, du kan inte göra rätt, du kan slå dig, slå dig slätt. Ord som ekar mot taket känns inte så jävla roliga. Orden som smeker vraket känns inte särskilt ideala, eller roliga. Jag tappade tio kilon, jag ser mina revben dansa i månskenet, jag ser tristessens bleka sken och gömmer mig bakom ett hörn. Springer du nerför den långa vita korridoren?

Om du gör det får du gärna dö i mitt ställe.

Jag vaknar till en ny vacker dag bortom skuggorna, bakom det vita draperiet, den ljusa skuggan som döljer dagens desillusion. Hjärtklappningen ekar i takt till sången som ekar utanför dörren. Utanför rummet ekar det högt, och klappar in till tidens takt. Ett två tre en sångfågel som rör sig utanför och ögonen slår jag upp. Vatten, kära vän, ge mig vatten.

Tar flera tusen steg efter att ha rest mig upp, åtminstone känns det så. Vandrar i kalla morgondimman upp till vasken, häller upp vattnet i glaset. Glaset stod i vita oskuldsfulla skåpet ovanför kranen. Den droppar. Sakta droppar vattnet och med en enkel distinkt handrörelse rinner det kvickt ut. Glaset fylls och släcker törsten i mitt inre. Tre fyra fem sex mått med kaffe, sju koppar, det rinner genom. Svarta guldet, nej, bruna drömmen, väcker mig så småningom. Fem sex sju koppar senare lockar badkaret ner mig i vattnet, djupa genomskinliga vattnet.

Tio tjugo trettio minuter senare tar jag den vita vackra handduken och smeker mig torr. Nya kläder, nya dag, nya saker att göra. Diskar lite, plockar och packar. Vrider och vänder, går ut.