jag var inne i min såkallade mening igen
den där påhittade illusionen du vet
när ens psyke spelar en ett livslångt spratt

som om det spelar roll
hur fan jag känner mig

som om jag skulle betyda något
mina känslor är bara en mekanism

som driver mig vidare
som gör att jag lever och förhoppningsvis förökar mig

till nya illusioner
nya ensamma fängelser som psyken är

vi är inspärrade på livstid

men existentialismen är verkligen en humanism
som Sartre påpekade

det är den verkligen
för då förstår man hur mycket man oroar sig i onödan

och längst ned på skalan sprattlar såna som jag på krokar
vi är dom som kryper för andra maskar
vi är helt enkelt mest blåsta
mest genomlurade

jag måste ta mig ut ur min tvångsmässiga känsla
av att jag betyder någonting
då skulle jag kanske kunna slappna av lite mer
och njuta av livet
som är mig givet