……en solig aprildag väcktes mina tankar när jag satte mig på en parkbänk på Nobeltorget, nära Olof Palmes plats alldeles intill Folkets hus, för att fundera och filosofera. Trots omfattande trafikbuller och allmänt oljud fann jag platsen fridfull med sin fontän och måttliga grönska.
På bänken på andra sidan platsen satt tre avdankade män med systembolagskassar i full färd med att vanemässigt förgylla sin dag. På gräsmattan intill den porlande fontänen stod en kvinna vars långsamma, närmast loja rörelsemönster vid första anblicken fick mig att associera till QiGong. Konstaterade snabbt att det var en heroinmissbrukare som avnjöt solskenet i kombination med drogen.

Dessa människor som så många gånger saknar värde i andra människors ögon och självrespekt och värdighet i sina egna, upplevde jag som oerhört fredliga och harmlösa. Vad och varför befann dom sig här och nu, vad hade fört oss samman. Jag tror att man har en lärdom att dra i varje möte och vad jag tror mig ha förstått denna dag är att dessa människor inte enbart flyr livet utan också att de jagar döden och då i synnerhet heroinmissbrukaren.

Vad är det då som skiljer oss åt, för jag tror inte att någon av oss är onda i själen. Är det då paradoxen som gäller mig – flyr jag döden och jagar jag livet. Jag ler åt tanken, ty jag vet att jag inte kan fly det oundvikliga och att döden är en naturlig del av livet.

Emellertid är jag av den uppfattningen att man aldrig ska gå händelserna i förväg och att man ska dela med sig av sina erfarenheter om någon efterfrågar dem. Därmed vill jag tacka de tre männen och kvinnan som gav mig min betraktelse som en gåva. Så denna dag har ni uträttat något fint vilket i ert elände ändå ger er värdighet i mina ögon.

Huruvida er morgondag ser ut om ni överhuvudtaget lever är det ingen som vet, men kanske kan ni uträtta något då också. Kanske kan ni vakna upp och finna en annan väg…

…och då är det min skyldighet att hjälpa till…..