Jag kommer alltid vara
din lilla flicka,
för du låter mig vara liten när jag behöver det.
Som Alice när hon jagar efter den vita
kaninen.
Men jag sköt min kanin
för många år sedan.
Och jag följer spåren som har torkat in
i mattan,
följer lukten av svavel,
och faller ner på knä
med ansiktet pekande upp mot stjärnorna
och vittrar blod.
Blod som följt det naturliga händelseförloppet
från skinnet och
bort från framtiden.
Jag åt kakorna
som fick mig att växa
Jag följde stigarna som fick mig
att glömma,
den vita pälsen som spanns
till guld mellan mina fingrar.
Så jag låter dig göra
mig så liten igen,
så jag kan krypa in i mitt underland
och begrava geväret
bland blommorna vid en djurgrav
och lägga mig på en pläd
av kaninskinn, pappa.