Ibland tänker jag på dig.
På hur du såg ut.
Innan du dog.

Ditt varma leende.
Ditt rynkiga snälla ansikte.
Ditt skratt.
Din höga ålder.
Och din klokhet.

Och jag tänker på hur slät din hud var.
När jag såg dig död.
Du såg annorlunda ut.
Din ansiktsform hade förändrats.
Du såg yngre ut.

Jag tittar mig själv i spegeln.
Kisar med ögonen för att framkalla alla rynkor.
Under de kommande åren kommer jag att behöva kisa allt mindre.
För att framkalla rynkor.

Då kommer de bara vara där och täcka ansiktet.
Och min kropp.
Som ärr från tunga år.
Ett bevis på att jag har levt.
Och på hur jag har levt.

Åldern skrämmer mer än rynkor.
Just för att jag inte vill att saker och ting ska ta slut.
Och jag undrar om du var rädd.
Eller orolig.
Brukade du undra.
I ensamhet.
Om det kanske finns ett liv efter döden.
Eller om allt bara tar slut.

När jag såg ditt förändrade ansikte.
Tänkte jag att du kanske blev barn igen när du dog.
Du kanske fick börja om.
Du kanske fick alla dina rynkor utslätade.
Dina sår läkta.

Du kanske lurade döden.
Och åldrandet.
Och fick en ny chans.
Jag hoppas det i alla fall.