så trött på feghet
på besvikelse
på ångest inför risktagande

livet är att ta risker
har jag hört någon hurtbulle säga

och avundats
hennes tjocka elefanthud
som ovett verkar studsa långt bort från

jag lever på mina små hemligheter
det här med att jag inte haft det som andra
hur länge kan jag använda det som ursäkt

som flykt från livet

men det är inte bara rädsla att inte duga
det är också rädsla för att släppa in något som kan vara ytligt

och bli det jag fruktar

för så fort jag möter en människa
använder jag tuning-knappen på mig själv
ur munnen rabblar jag på samma frekvens som mottagaren

jag tappar identitet
på grund av feghet

och tappar man den för många gånger
börjar man glömma att leta reda på den igen
i ensamheten är åtminstone min identitet intakt och orörd

och jag behöver inte krumbukta mig
eller perfekt infoga mig själv i andras fack