Din röst kläs i sårbarhet,
om och om igen i dina vingklippta svar...

dina frågor har inget egentligt fäste,
då de flutit iväg med ditt lösgjorda ankare
och av ditt nasala ljud inser jag
att du är på väg att drukna.

Ansträngd under empatisk låga,
trevar mitt jag med ditt...

dina fiender blir även mina
våra jag rider iväg på vågen
under bogsering intrasslade i livlinan
mot stranden där ditt luftslott raserats.

Din röst bryts med min...

orden lägger sig i din torkade strupe
och de tycks även läggas i min.