"Åh Patrick," suckade Isabelle lyckligt. "Jag älskar dig."
Patrick borrade in sitt huvud mot hennes hals. "Jag älskar dig också."
De satt tillsammans vid ett stort träd i parken och det var en mild sommardag. De hade tagit med sig en picknickkorg med mackor och vatten, men den hade stått orörd sen dom hade börjat kyssa varandra. Isabelle kunde inte fatta att Patrick älskade henne, och hon frågade honom nu varför han gjorde det. "Vad är det som är så speciellt med mig?" frågade hon.
"Åh Isabelle, måste jag berätta hela historien igen?"
"Ja," sa Isabelle förväntansfullt. Hon älskade att höra han berätta hur dom hade blivit tillsammans. Han talade alltid med kärlek och värme i rösten och hon njöt av de varma blickarna han gav henne med jämna mellanrum.
Han suckade. "Okej, men du vet ju allt från den gången vi faktiskt började hänga. Då är det väl bättre att du berättar?"
"Men jag gillar sättet du berättar det på."
"Vi gör såhär," föreslog han. "Du berättar allt fram till att vi började hänga, och sen berättar jag resten."
"Lite fånigt ändå, för vi har ingen publik," sa Isabelle och fnissade.
"Jodå." Han vinkade till sig Karl och Marie, deras två vänner. "Hallå! Karl! Marie! Vill ni inte höra hur vi blev ihop?" ropade han.
"Ja det hade väl varit kul. Ni har aldrig berättat det för oss," sa Karl och la armen om Marie, som var hans fru.
"Okej," började Isabelle. "Det började med när vi gick sista terminen i nian..."

(De återupplever nu historien, och jag berättar just nu hur det är när hon går sista terminen i nian)

"Se dig för!" ropade en lång snygg kille som hette Patrick och gick i hennes klass. Isabelle hade råkat gå rakt in i honom. Isabelle tappade alla sina böcker, och hon böjde sig hastigt ner och började plocka upp dom. Hennes glasögon gled av näsan, och Patrick skrattade. "Det där händer väl alltid? Glasögonen måste väl hela tiden ramla ner i böckerna." Han skrattade och sparkade bort glasögonen. Isabelle mumlade något, men hon tittade inte upp.
"Förlåt? Vad sa du?" frågade han med en hånfull röst.
"Inget," sa Isabelle och rodnade.
"Jo, säg nu. Vad sa du?"
"Jag sa inget, snälla låt mig bara vara ifred jag måste skynda mig till lektionen."
"Åh, måste du skynda dig till lektionen? Det visste ju inte jag. Stackars dig," sa han ironiskt, men han aktade sig faktiskt, och vinkade till sig sina kompisar och de försvann. Isabelle kröp fram på golvet, och när hon äntligen hittade sina glasögon och tog på sig dom, ville hon ändå inte se alla människor som stod och flinade mot henne. Hon var så förudmjukad, att hon hastigt letade efter hennes lärare, och sa att hon mådde dåligt och ville hem. Hon hade aldrig skolkat förut, så hennes lärare trodde på henne, och hon försvann ut från skolan efter att hon hämtat alla sina saker i skåpet.
När hon kom hem slängde hon sig gråtande på sängen. Varför var det alltid henne alla hackade på? Än sen om hon hade glasögon? Än sen om hon var duktig i skolan? Vem bryr sig egentligen? Men sanningen var att alla brydde sig. Hon hade inga kompisar, och blev retad varje dag. En gång hade till och med hennes glasögon gått sönder, efter att en elev hade knuffat henne och hon hade ramlat rakt på näsan, så att glasögonen sprack. Hon kunde fortfarande känna hatet inom sig när hon tänkte på den händelsen. Men nu fick det vara nog!
Hon ringde till sin mamma, och bad henne komma hem tidigare. Hennes mamma lät orolig, men hon lovade att hon skulle vara hemma innan två. Isabelle tittade på klockan. Den var halv ett.
Isabelle gick rastlös omkring i huset, och när hon äntligen hörde en nyckel i låset skyndade hon sig ut i hallen.
Hennes mamma var en vacker kvinna, och nästan varje gång dom var ute på stan eller på något liknade, tittade alla män på henne. Men hennes mamma älskade Isabelles pappa Ulf så mycket att hon aldrig tittade tillbaka på männen.
"Vad är det, gumman?" frågade hennes mamma.
"Du vet att alla retar mig.." började Isabelle, men hennes mamma avbröt henne. "Har dom varit elaka idag igen?" frågade hon bekymrat.
"Ja, men jag skulle vilja.. att vi.." Isabelle kunde inte fortsätta. Hon hade tänkt på det här så länge, i själva verket i flera månader, och hon visste inte om hennes mamma skulle tycka om idén.
"Vadå?"
"Att vi typ gjorde om mig, så att jag blev snyggare, och sen låtsades att jag skulle börja i en annan skola, men så börjar jag i vår klass, fast ser annorlunda ut. Jag tänkte att jag skulle heta Ronja." Isabelle såg hoppfullt på sin mamma.
"Eh.. jaså? Lilla gumman jag vet att du inte tycker om hur dom behandlar dig, men det där.. nej det går inte," sa hennes mamma bestämt.
"Snälla?"
Hennes mamma suckade. "Det du ber om är ganska svårt att genomföra. Det innebär att läraren måste ingå i det hela, och hur ska vi göra på föräldrasamtalen? Skolavslutningen? Har du tänkt på det?"
"Du och läraren kunde ha privata samtal. Och skolavslutningen behöver du faktiskt inte vara med om."
Hennes mamma fick en bister min. "Nåja, om detta är vad du vill.."
"Det är det!"
"Får vi väl sätta igång. Jag ska genast informera din lärare." Hon gick fram mot telefonen. Isabelle gick upp till sitt rum, och granskade sitt ansikte i spegeln. Hon var faktiskt inte ful. Hon hade långt lockigt blont hår, och gröna ögon och en ganska rak näsa. Ett helt godkänt ansikte. Frånsett att man inte såg att ögonen var gröna, p.g.a. glasögonen. Efter en halvtimme öppnade hennes mamma dörren till hennes rum.
"Nu är det fixat. Det tog ett tag att övertala läraren, men hon gick med på det. På måndag börjar du som.. var det Ronja du ville heta?"
"Japp," sa Isabelle och kunde knappt tro sin lycka.
"Jag han också informerat om att du "slutar" (hon gjorde citattecken med fingrarna) och att du inte kommer tillbaka. Hon ska informera resten av din klass om det. Jag åker imorgon och hämtar böckerna."
"Tack mamma," sa Isabelle och kramade henne.
"Det är tisdag idag, så vi har gott om tid att.. göra om dig som du uttryckte. Men älskling, jag tycker om dig precis som du är."
"Jag vet mamma, men jag vill ändå ändra lite."
Hennes mamma gick fram mot sängen, och satte sig medan hon log mot henne.
"Nå," sa hon. "Hur vill du göra om dig?"
Isabelle tog ett djupt andetag. "Jag vill ha linser. Och.. sminka mig. Och annorlunda kläder. Också vill jag färga håret. Jag vill ha mörkt hår."
"Det ska vi nog kunna fixa redan nu."
Sagt och gjort, tio minuter senare satt de i bilen på väg till Synsam. Där beställde de linser, som de skulle få på fredag. Sen åkte de iväg till Väla, och gick omkring i affärerna och köpte nya kläder, och sen köpte dom hårfärg och när dom var klara åkte dom hem igen. På kvällen satt de och spelade Alfapet, och klockan halv elva, gick Isabelle och la sig, och kände fjärilar i magen. Snart.. snart skulle hon få en ny chans.

På måndagens morgon var hon mycket nervös. Hennes mamma hade färgat hennes hår, så nu var det mörk brunt och hon hade övat hela helgen på att sätta in linser. Hon hade mascara och eyeliner och rouge, och nya kläder. En vit blus, svarta jeans och svarta klackaskor. Hon var mycket, mycket nervös. Eller det räckte inte, hon var panikslagen. Klockan var kvart i åtta, och hon kunde inte dra ut på det längre. Hon gick ut ur huset, som Ronja Olsson. De hade beslutat att hon skulle behålla efternamnet, eftersom annars skulle det leda till besvärande frågor angående om hennes adress och telefonnummer i Gula Sidorna.
När hon mötte läraren utanför receptionen, kände hon faktiskt inte igen henne. Men när Isabelle sedan berättat att det verkligen var hon, log läraren, men såg samtidigt orolig ut.
"Du har tänkt igenom detta noga va?" frågade hon.
"Ja det kan du tro," sa Isabelle.
Läraren och hon gick till klassrummet, och Isabelle tog ett djupt andetag, innan hon steg in.
23 nyfikna ansikten stirrade på henne. Läraren satte sig på sin stol, och presenterade henne som Ronja Olsson.
"Du kan sitta bredvid Hannah." Isabelle låtsades som om hon inte visste vem det var, men hon såg sen den enda lediga platsen, (som hade varit hennes egen en vecka tidigare) och satte sig där.
"Hej," viskade Hannah.
"Hej," viskade Isabelle tillbaka.
Läraren började snacka om Gustav Vasa, och Isabelle lyssnade uppmärksamt. När lektionen var över var hon redan längst fram i studieplanen de hade fått. Hon undrade oroligt om de skulle betrakta henne som pluggis, men hennes mamma hade varit bestämd på den punkten att hon inte fick låta sina betyg bli sämre.
"Tja," sa Patrick, och gick fram mot henne.
"Öh, hej," sa hon.
"Du hette Ronja va?"
"Mm," sa hon och rodnade.
"Jag heter Patrick."
"Jaha," sa hon och låtsades vara likgiltig, men i själva verket hade hon en stor lust att slå till honom.
"Vill du hänga med till Konsum på rasten?" frågade han, och pekade på sitt gäng, Hannah, Petra, Johan, Linus och Emil.
Isabelle ryckte på axlarna. "Kan jag väl."
Men när de gick mot Konsum, pratade hon bara med tjejerna, och ignorerade Patrick, även fast han försökte inleda ett samtal med henne. När de hade handlat varsin läsk drog Hannah henne avsides.
"Vad håller du på med?" frågade hon.
"Vadå?" Isabelle försökte låta förvånad.
"Ser du inte det? Patrick flörtar grymt med dig." Hon lät väldigt irriterad och avundsjuk på rösten.
"Jaså, gör han det?"
"Du verkar inte så glad."
"Men jag känner ju inte honom. Och förresten, varför skulle jag bli helt aaaaaaaah bara för att han flörtar med mig?"
"För att han är skolans populäraste och snyggaste kille!"
"Är han det?"
"Ja!" fräste hon.
"Jaha," sa Isabelle igen.
"Du är hopplös."
"Men varför flörtar han med mig?" Isabelle hade faktiskt väldigt svårt att tro det. Hon trodde bara att han försökte prata lite med henne, för att hon var ny.
"Men hallå! Du är ju ursnygg, det är ju klart att han flörtar med dig då."
Isabelle rodnade. "Jag är inte ursnygg."
"Eh? Har du kollat dig i spegeln på sista tiden? Du är vrålsnygg."
Isabelle rodnade ännu mer. "Det säger du bara för att vara snäll."
"Du är snyggast i klassen," sa hon, och avgjorde hela saken. Isabelle trodde henne.
"Tack."
"Gå nu och prata med Patrick."
"Men.. gillar inte du honom?"
"Alla gillar honom. Men jag är redan ihop med Linus."
"Okej.. är Patrick ihop med någon?"
"Nope."
"Jaha," sa Isabelle, men hon lämnade Hannah, och gick fram till Patrick.
"Hej," sa hon och log.
Han sken upp, och log brett. "Hej."
"Kan du berätta lite om klassen?" frågade hon.
"Visst. Alla förutom mitt gäng är töntar." Han skrattade, och Isabelle tvingade sig själv att skratta.
"Vem var det som slutade i klassen?"
"Hm.. hon hette.. Pamela.. tror jag. Det var något sånt." Han såg ut att fundera starkt för att komma ihåg.
Isabelle kände hatet stiga.
"Det verkar inte som om hon var något viktigt," sa hon, argare än hon tänkt sig.
Han märkte inte ilskan i hennes röst, utan hade skrattade. "Tja, låt mig säga såhär, hon var inte med i mitt gäng." Han blinkade med ena ögat mot henne.
"Så du tycker inte att alla är lika värda?" fräste hon.
Han blev överraskad av hennes reaktion. "Jo då, jag tror stenhårt på, öh, jämställdhet och sånt."
Hon började gå fortare, men han hann snabbt ikapp henne.
"Vad är det med dig? Varför bryr du dig?"
"För jag hatar idioter som tror sig vara bättre än andra," fräste hon.
Han såg först arg ut, men log sen. "Är du en sån som försöker få jämställdhet i världen? Som någon kurator?"
"Nej."
"Sluta då att försöka vara en." Han skrattade.
"Du vet att du är en skitstövel?"
"En jävligt snygg en i så fall." Han log självsäkert.
"Och ditt stora uppblåsta ego är ditt enda sällskap." Och med dom orden skyndade hon sig förbi honom, och den här gången försökte han inte hinna ifatt henne. Hon saktade inte ner farten förrän hon var framme vid skolan. Då insåg hon plötsligt hur idiotisk hon hade varit. Nu skulle han aldrig prata med henne igen, och han skulle behandla henne exakt likadant som han hade gjort tidigare. Men, till sin stora häpnad, väntade han på henne i slutet av skoldagen vid skåpen. Hela dagen hade han undvikit henne, och hon hade tänkt att hon skulle byta skola på allvar, om dom började reta henne igen, men där stod han.
"Jag tänkte att vi kunde ha följe hem." sa han och log.
Hon tittade misstänktsamt på honom.
De gick tysta på en trottoar, innan han började prata igen.
"Tjejen som slutade i vår klass hette Isabelle. Hon pluggade mycket, lika mycket som dig, hade glasögon och blont hår. Hon hade inga kompisar, och jag var den som retade henne värst."
Isabelle tittade förvånat på honom.
"Eh..?"
"Jag ville inte att du skulle tro att jag brydde mig om henne, en pluggis! Liksom.. jag gillar ju snygga och populära tjejer och.. varför berättar jag det här för dig?"
Isabelle log och ryckte på axlarna. Hon gillade Patrick betydligt mer nu.
"För jämställdhetens skull?"
"Eller också för att jag inte vill vara en skitstövel med ett uppblåst ego."
Isabelle skrattade.
"Du är annorlunda Ronja. Och jag vill gärna veta varför du är det."
Isabelle log, och slutade att gå. Patrick stannade också. Vinden blåste i hennes hår, och lyfte det en aning.
"Ta reda på det då," sa hon.
Patrick såg på henne, synade henne upp och ner. Isabelle log utmanande mot honom, smekte honom lätt på axlen, och vandrade sen hem. Han följde inte efter, och hon gick hem.
Väl uppe i sitt rum slängde hon sig på sängen, och log brett. Hon förstod inte var hon hade fått den här självsäkerheten. Kanske det var för att ingen egentligen visste vem hon var. Och hon hade tydligen haft fel om Patrick också. Han kom ihåg allt om henne! Eller.. om Isabelle, tänkte hon och pillade på sitt färgade hår. Han skulle snart upptäcka att Ronja fortfarande var ett mysterium.
På kvällen, när Isabelle berättat allt om skoldagen för sin mamma, och hon nu låg i sin säng, funderade hon på vad hon skulle ha på sig imorgon. Efter ett tag hade hon bestämt sig för en röd V-ringad tröja, ljusblåa jeans och vita gympaskor. Hon skulle nog ha håret i en fläta. Hon gäspade och slöt ögonen och somnade.
Nästa dag gick hon till skolan exakt så hon hade bestämt sig föregående kväll. När hon kom fram till skåpen såg hon Patrick vänta vid samma ställe som gårdagen.
"Hej," sa han när hon kom fram till honom.
"Hej," sa hon.
"Har du lust att följa med och bada idag efter skolan?" frågade han.
"Visst," svarade Isabelle osäkert.
Skoldagen gick utan några större händelser, och när skoldagen var slut gick Patrick fram till henne igen.
"Vi ses utanför badet klockan fyra, okej?" frågade han.
"Visst. Men var ligger det?"
Det hade bestämts att Ronja skulle komma från en annan stad, och då skulle det varit konstigt om hon visste exakt var allting låg.
Han beskrev vägen dit, och Isabelle försökte se ut som om hon lyssnade noga. Men egentligen visste hon ju vart det låg, och när de skildes åt såg hon inget problem i att hitta dit.
När hon väl var hemma i sitt rum, letade hon igenom hela garderoben efter sin baddräkt, och hittade sin snygga, röda bikini.
"Den får duga," suckade hon och undrade om hon vågade ha på sig den. Hon kände sig alltid som om hon var naken, fastän hon hade den på sig. Den var inte så döljande, om man säger så.
Och hon tog bussen dit och mötte Patrick utanför.

(Jag skriver nu i nutiden, när dom är äldre)

"Nu får du berätta resten," sa Isabelle och log kärleksfullt mot Patrick.
Han skrattade. "Okej," sa han.
"Det är verkligen intressant," sa Karl. "Du visste alltså inte att det var Isabelle?"
"Nej, det visste jag inte. Jag trodde hela tiden att det var Ronja." Patrick log mot Isabelle. "Du borde bli skådespelerska."
Isabelle skrattade. "Tack för tipset, men jag trivs så bra med att jobba som lärare."
"Fortsätt nu med berättelsen," sa Marie förväntansfullt.
"Okej," sa Patrick. "Ja Isabelle mötte ju mig där utanför..."

(Patrick berättar nu, och nu skriver jag om hur det var i nian igen)

"Hej," sa Patrick och tittade på Isabelle.
"Hej," sa hon. "Var ligger omklädningsrummen?"
"Jag ska visa dig."
De gick in i byggnaden, och Patrick visade henne var damomklädningsrummet låg, och sen sa han att de skulle träffas vid bassängen.
Patrick gick in i herrarnas omklädningsrum, och bytte om. Han var ganska förväntansfull över att få se Ronja i bikini. Han tyckte nog att han hade sett att hon hade ganska stora bröst.
Säkert B-kupa, tänkte han och log.
När han gick ut från omklädningsrummet såg han världens vackraste tjej stå och vänta på honom. Det tog honom ett tag att fatta att det var Ronja. Hon hade en snygg röd bikini, och hennes långa bruna hår lockade sig mot ryggen. Hon hade stora bröst, och ganska breda höfter. Hon såg väldigt kvinnlig ut, som dom flesta tjejerna i klassen inte ännu hade blivit. Han hade aldrig velat röra en tjej så mycket som nu. Det kliade i hans fingrar.
"Vad är det med dig?" frågade hon och höjde ögonbrynen.
"Inget," sa han hastigt. "Ska vi bada?"
Dom flesta tjejer han hade badat med, hade aldrig vågat göra något kul, utan de ville bara sitta i bubbelpoolen och tja.. det var inte riktigt hans grej. Men med Ronja var det annorlunda. De åkte den gröna många gånger, och hon log brett när dom kastades ner i vattnet.
När de tog en paus och faktiskt satt i bubbelpoolen granskade han henne noggrant.
"Vad är det?" frågade hon.
"Jag försöker fortfarande klura ut varför du är som du är."
"Har du några gissningar?"
"Tja.. skratta inte, men det verkar nästan som om du.. tja.. du är på ett vis på utsidan, men annorlunda på insidan. Som om du vågade vara en annan person, när du är någon annan. Så känns det."
Ronja blev tyst ett tag, men log sen. Det såg ut som ett ganska ansträngt leende.
"Jag fattar inte vad du snackar om," sa hon och försökte låta oberörd, men han märkte att hon darrade lite. "Det börjar förresten bli sent. Vi borde nog gå och byta om nu." Hon reste sig snabbt upp, och skyndade till damomklädningsrummet. Patrick reste sig upp, han med, och han skyndade sig att duscha och byta om. Aldrig att han tänkte låta henne sticka. Han visste att han hade gissat rätt. Ronja var inte.. tja Ronja. Hon var någon annan, det kände han på sig.
Han kastade sig ut ur omklädningsrummet, och till sin lättnad fann han henne sittandes på en bänk. Han satte sig bredvid henne.
"Varför sprang du iväg?" frågade han.
"Åh, trött. Jag väntar bara på bussen."
"Ronja.. är det så att.. du är en annan person än vad du utger dig för att vara?"
Han hade bestämt sig för att det inte spelade någon roll. Han gillade henne alldeles för mycket för det. Vem bryr sig om det var någon annan person? Hon kunde ju knappast dölja sin personlighet, och hon var skit snygg.
"Vadå en annan person?"
"Tja.. att du egentligen inte är.. tja.. Ronja?"
"Ronja är ett fint namn," sa hon frånvarande. Patrick väntade. "Men det är inte mitt," fortsatte hon.
"Vad är ditt riktiga namn då?"
Hon tog ett djupt andetag. "Isabelle."
Patrick stirrade på henne. Det kan inte vara möjligt..
"Isabelle.. pluggisen?"
"Ja Isabelle pluggisen! Eller tönten, eller nörden eller vad fan du nu än kallade mig!" fräste hon.
Patrick kunde inte fatta det. "Men du är ju blond," sa han fånigt.
"Jag färgade håret. Jag har linser, jag sminkar mig, jag köpte nya kläder. Men allt var tydligen förgäves."
"Vadå.. förgäves?"
"Jag hade glömt att du var smart. Så tyvärr fungerade inte min maskering så länge. Och nu ska du väl börja hånskratta, och börja reta mig igen."
"Nej det ska jag inte. Hörru Ro.. Isabelle. Jag måste erkänna att jag gillade Ronja, och.. om det var du, och inte du som spelade, vill jag gärna fortsätta umgås med dig."
Isabelle tittade på honom. Hon såg förvånad ut. "Menar du det..?" frågade hon häpet.
"Om det var du, så ja."
"Det var jag," sa hon och log brett.
Han log också, och han lutade sig fram och kysste henne.

En vecka senare, hade "Ronja" flyttat igen, och Isabelle hade börjat igen. Men nu var det annorlunda, hon var nu Patricks flickvän, och den populäraste tjejen i skolan. Hon hade blont hår igen (hon blev så trött på att ha mörkt hår, att hon hade låtit färga det blont, och nu väntade hon på att sin naturliga hårfärg skulle växa ut igen) men använde fortfarande linser och smink och dom nya kläderna.
Det var ganska många frågor angående om Ronja, och hur han hade blivit ihop med Isabelle så snabbt sen, dom var ju helt olika, tyckte alla och Patrick svarade alltid samma sak.
"Det spelar väl ingen roll om dom e olika? Har ni aldrig hört talas om jämställdhet?" Då började alltid folk att skratta, och lät Patrick och Isabelle vara ifred.
Och de har varit ihop ända sen dess.

(Nu skriver jag i nutiden igen)

"Och det var så det gick till," avslutade Patrick.
Karl och Marie stirrade hänfört på dom.
"Vilken historia!" sa Marie.
"Verkligen," sa Karl. "Men du, älskling, det börjar bli sent och vi måste laga middag åt ungarna."
"Visst ja. Ja, Isabelle och Patrick, det har varit mycket trevligt och jag hoppas att vi kan göra om det igen." Marie strålade mot dom.
"Självklart! Vi ses! Hejdå!" ropade Isabelle.
"Hejdå!" ropade Patrick.
När Marie och Karl hade gått, hade Isabelle och Patrick gått ner till liggande ställning, och hon la sitt huvud på hans bröstkorg.
"Patrick, är du ledsen för att Ronja inte fanns på riktigt?"
Han skrattade. "Ronja fanns på riktigt. Hon var en del av dig, den delen du vågade visa när ingen visste vem du var."
Isabelle log.
"Jag älskar dig, Patrick."
Han suckade, och strök henne över håret.
"Jag älskar dig också."
Och de låg tätt omslingrande, tills skymningen började komma, och månen började lysa, innan de reste sig upp och vandrade hand i hand till deras gemensamma hem, där dom skulle bygga upp sin framtid, men ändå för evigt minnas det förflutna.
För det var trots allt det förflutna, som gjort så att framtiden kunde bildas.