Jag vill inte vara den som vaknar.
Som inser att det är för sent.
Att göra det jag borde ha gjort för länge sedan.

Jag vill inte vakna.
Och inse att livet har passerat.
Utan att jag var närvarande.
Utan att jag levde.

Jag vet inte vad dina planer är.
Ibland tror jag att du inte har några.
Du vill bara överleva i din lilla kokong.
Med mig fast i ditt rep.
Men på tryggt avstånd.

Jag undrar ibland om du inte är rädd.
För att livet ska passera utan att du agerat.
Att du bara existerat.
Och glömt bort att leva.

Jag är lika rädd för att du ska glömma att leva.
Som jag är för att jag ska göra det.
För du delar min hemlighet.
Du delar min sorg.
Du delar min enorma rädsla.
Du äger halva mig.
Du har hållit mitt hjärta fånget så länge.
Så jag vet inte om det är mitt längre.

Jag vill inte vakna en dag och upptäcka att jag har dött för länge sedan.
Och att jag aldrig har levt egentligen.
Därför försöker jag desperat att väcka dig.

Vakna.
VAKNA.
VAKNA. FÖR I HELVETE!