Det är inte att jag inte bryr mig.

Det är snarare att jag inte hör,

era röster över min egen - när den skanderar min undergång.

Precis när ni öppnade era munnar för att tala,

slutade mitt hjärta slå och jag var tvungen att laga det,

med ståltråd, tjära och vildsinta sparkar,

få det att pumpa på i några timmar till.


Så visst förstår jag henne,

den där flickan jag inte tycker om,

fast hon är precis som jag, eller kanske just därför.

Där sitter hon och simulerar samtal,

spelar upp sitt teaterstycke för mig,

låtsar dialog, fejkar intresse och ömsesidighet.


Men jag hör rösten skandera,

som säger att hon inget är värd, att hennes mage kommer spricka en dag,

och all hennes ängslan spillas över världen.


Och hon vet att jag hör rösten skrika bakom hennes pannben, hon vet att

hennes hjärta sjunger på sista versen, med gnisslande muskelfästen och

vibrerande bindväv.

Hon vet att hon inte lurar mig, att hon inte lurar någon.


Att det äntligen är över.