Doktorn hade sagt, att denna natt var avgörande,
för om min syster skulle få leva eller ej.

Hon låg där så skön och skär,
rosiga små äppelkinder


*Det påminnde mig föresten om när vi pallade äpplen,
ur Herr Jansons trädgård*


Men kinderna ändrade snab färg, från skära till vita


*Lika vit som snön som en gång kom i April, minns du?*


Farfars fiol hängde på väggen, lika sårbar och vacker som du min syster
Dina läppar som annars var blommigt rosa, var nu spöklikt bleka

Ack du lilla syster, överlev inatt


*Nu kommer jag och tänka på Moster Marits spökhistorier*


Då kom en kråka och satte sig i tallen utanför fönstret, lika svart och grå som natten själv
"försvinn ditt odjur, du påminner mig om döden!"
"jag är döden", svarade kråkan, som blev till en liten man,
som ställde sig vid fönstret
"jag är här för att hämta din syster, men först måste jag vila lite"

Han satte sig ned på fönsterbrädan och tittade mot fiolen,
"kan du spela?" fråga döden och tittade på mig med en blick, lika vass som mors kökskniv

Så jag tog ned filoen från väggen och min syster, som nu hade vaknat till, bad mig att spela.

Jag förde stråken över den gälla strängarna och tänkte glada tankar,
men fiolen erbjöd sig endast sorgsna melodier, som tagna från en begravning.

"snälla sluta! vad är det där för hemsk melodi?" fråga döden och höll för öronen i en plåosam min.
"det är melodin om döden" svarade jag, och fortsatte spela

*jag tänkte på allt min syster och jag upplevt genom livet, allt vi gjort och allt vi sett*

Då ändrade fiolen melodi , och börade spela en glad låt.
"vad är nu detta för melodi?" frågade döden och tittade på mig med stora ögon.
Jag tittade ner på min syster som åter hade somnat och svarade tyst;
"det är melodin om livet"

"Något så vackert som denna melodi , och något så sorgset som den andra, har jag aldrig hört" sa han, och kisade mot solen som hade börjat titta fram mellan granarnas glesa grenar.
"det är dag för mig att ge mig av , din syster överlever natten, tacka din farfar och hans fiol" sa döden och flög iväg på sina stora svarta vingar.

Nästa morgon när min syster slog upp ögonen, såg jag att hon var lika rosig om kinderna som förr, och lika varm i blicken som alltid.

"vad stter du där och sitter för, kom så åker vi pulka i backen" sa hon och reste sig ur sängen.

När jag såg ut genom fönstret, såg jag en stor kråka lyfta från en gren, lika svart som döden.