Det var ett tag sen jag kände mig död.
Men jag vet fortfarande inte om jag är levande.
Jag tittar på ditt fotografi och undrar om du är det egentligen.
Död alltså.

Tiden går.
Och människorna planerar.
Stressar och känner sig gamla.
De sparar inför sämre tider.
Men jag vet bättre.
Det är ingen idé att spara.
Till en annan dag.
För den kanske aldrig kommer.

Jag har levt i nuet så länge nu.
De flesta tycker att jag borde sluta med det.
Men det är för att de aldrig har förstått varför jag lever så.
Och det behöver ingen förstå heller.
Så länge jag själv vet varför.

Kanten jag stod på ett tag och vinglade över.
Är nu försedd med ett räcke.
Ett stöd jag kan hålla mig i.
De dagarna då till och med nuet inte lockar längre.


Men nu var det ett tag sen jag kände mig död.
Ändå undrar jag om jag verkligen är levande.