I min värld roterar årstiderna motsols,
och följer riktningen på den svarta solens strålar.
Har drömmen om godhet alltid funnits,
så hoppas jag att jag inte är på väg åt fel håll.

Ljuset från det gudomliga är det blåaste jag sett,
och gudarna de höll till vid världens nav,
och höll rotationen i rätt riktning,
så att ingen föll av eller skadade sig.

Irminsul var deras hemvist, navet, pelaren, alltet,
och Atlantis, det som sjönk i havet, var dess medelpunkt.
Drömmar vävdes, men det var inte tillräckligt,
atlantierna drabbades av gudarnas vrede...

...och gick under...
...Irminsul gick förlorad för evigt...