Vad är du rädd för?

Jag vet inte... ingenting och allt...

Döden eller livet, vad skrämmer mest?

Det mitt i mellan...

Men vad är du rädd för egentligen?

Just nu, för morgondagen...

Vad händer i morgon?

... inte bara i morgon... det ovissa i att ta steg efter steg.

Men i morgon, vad händer då?

Psykologsamtal... det är väl det stora...

Är det skrämmande, samtalet?

Ja, nej... inte egentligen... men resan dit och mötet...

Så samtalet stör inte?

Tja... det kommer gå på automatik som vanligt...

Automatik?

Ja, jag blir liksom uppfylld av tomhet och hjärnan dör bort...

Är det tanken att du möter en människa som utvärderar dig...?

Nej... Förut trodde jag att jag var rädd för andra...

Och nu?

Jag stör mig på mig själv, mina tankar och allt jag forcerat under ytan... tänk om det kommer tillbaka, allt på en gång...

Är du en fysiskt utagerande människa, slogs du mycket som ung?

Ingenting... jo, ett slagsmål... Jag skäms lite för det... Jag var väl åtta eller nio...

Det är ju nästan tjugo år sedan, tänker du fortfarande på det?

Ja, jag har alltid varit lite fast i dåtiden... det negativa och det positiva...

Ångrar du någonting?

Varför ska man ångra sig, gjort är gjort... tankarna är fantasier, jag litar inte på det jag minns...

Så vari finns rädslan?

... i ovissheten

Vilken ovisshet?

I stegen man tagit som ännu inte burit frukt...

Och människor?

Jag kan ignorera de flesta... man rör sig med skygglapparna på... men ögonen stör fortfarande... de känns så fördömande...

Jag förstår...

Nej, inte jag heller...

/