ibland sitter jag i buskarna i närheten och skådar, tittar på din inverterade jävla stuga, vit med röda kanter kring fönsterna, tittar på dig, du sitter med din inverterade jävla själ utanför och jag, jag ser att du läser, men vågar mig inte tillräckligt nära för att se vad du läser, egentligen är jag inte intresserad av vad du läser, du tittar upp och jag lägger mig ner, går förbi dig, men du tittar bara ner i boken, när asfalten tar slut och grusvägen börjar springer jag, springer rakt ut i det jävla havet och gnuggar ögonen med saltvatten för att få bort bilden av dig från hornhinnan, till min stora förvåning fungerar det och jag går upp ur vattnet med ett leende på käftarna, tar en annan väg tillbaka till stora vägen och åker hem igen.