Det är svårt att se bortom det egna
självet, jaget... människan som upptar all tid
denna varma, helt oövertänkta egotripp stör
fast det känns naturligt så distraherar det

man vill vara mer, fokusera på det viktiga
vara känslomässigt öppen och naturlig

men det fungerar inte så

om man lever med skygglappar
och ögonbindel
ny mask och förklädnad varje dag
gömmer sig i skuggor för att slippa se
eller bli sedd

då fastnar man gärna där
fokus förblindas och transformerar

även den varmaste tanken
även den ödmjukaste känslan

till ett korrumperat försvarstal
av självet

då man alltjämt försöker meddela
ge av sig själv

på ett sätt som säger
du känner inte mig
du vet inte vem jag är eller vad jag vill
men jag är precis som du
jag är människa
jag vill bli accepterad
älska och bli älskad

men det är aldrig det man säger
det man säger blir överskrivet
alla tankar blandas ihop till en sörja
en egoistiskt överdramatiserad gegga

och det är precis så det blir emottaget
vare sig man bara försöker skriva

hej
eller
jag älskar dig

så blir resultatet
jag, jag, jag och mera jag...

/