Med en egen mask skapad. Satte jag mig ner framför glaset.
Lugn.
Anonym och oidentifierbar för mig själv
skulle jag få se genom glasskivan.

En dag utan risk för moln. Ett jag utan sårbarhet och känslor inför ljuset från andra sidan.

Men jag ville inte.

Jag ville bara ropa genom masken att allt skulle sluta. Att leken är över nu. Men det är ingen lek. Det är på riktigt och jag klarar inte mer. Snälla. Bär mig genom ljuset Samuel. Annars faller jag. För det är bara en sekund kvar till nästa sekund, men många fler till nästa dag.