solen står högt på natthimlen
stjärnorna, månen och de vita molnen samsas
mot en himmelsblå himmel

vinden viner hårt, som en viskning genom de snöbeklädda träden
den torra sanden visar gamla fotspår i den blöta asfaltens hårdhet
världen är folktom och folksamlingarna skriker tysta gester till ingen alls
från en höjd under havsytan på ett berg under marken ser jag i blindhet
svärtan, klar som ett blankvitt papper utan bokstäver och fulltecknat med ord

det har regnat i veckor sedan regnet tog slut för en månad sedan
svetten rinner i kylans svalkande dödlighet

jag landade gående på en planet långt borta runt hörnet härifrån
obebodd och obeträdd kläddes den cementerade ytan i förlorade ord

/