ibland syns inte. jag
trevar härdat längs min kropps. konturer
sedan länge upplösta

fingertoppar
finner där inget gripbart
har kanske aldrig.

funnits

(borde vara van. borde)

håller upp armen. mot solen
det bildas ingen skugga
armen är tom
som jag innehålls. lös

perforerad av porer. inget mer

möten
passerar rakt igenom. mig
som varsel av silhuetter i vandrande märg
de som tror att de. lever
så grundlurade

jag ser. hur de vadar
som i grumligt.

vatten

städet i mitt. öra
lika självklart osynligt
vibrerar dovt av ljudvågor. ord läten
skumma knackningar

detta

mummel. snörpta munnar
fradga ur gipor
rent. hån

meningslösa fraser. i tunna skikt

jag.
den transparenta ser bara ytor.
blankpolerade. av mänsklig tomhet

ibland syns jag. inte

inte heller.

de