Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

allt var vitt jag var oskuld jag var... vit

 

mitt liv så 
stilla. knapp min
andning ens bejakad
döende
allt det röda. kom sen
småningom
slutligen.
banade fann sin väg
ut.

Ur
vrålande djup. kokande
en själs orörda innanmäte 
förbisett. hämmat
instängt snärjt
allt

Vällde.
okontrollerat rött
pulserande vred det. sig
högg med oanade
krafter

Uppåt.
sekunden innan 
den vita orörda ytan.
så stilla genom eoner av dagar.
desperat dunkla.
vita

Bröts
sedan ytan av krusning.
en sekund
av aningars rött

 

 

nu
Lava.

 

 

 

 




Fri vers av Nattviol
Läst 267 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2008-10-26 12:53



Bookmark and Share


  VITRIOL
Gillar de där punkterna under läsningen. Helheten känns som en bro mellan yta och djup, inre och yttre uttryck.
2008-10-28

  Elaine.S VIP
Otrolig styrka som föds ur ett vakum...
dina ord förmedlar verkligen denna vulkaneffekt...

Vilt och vackert, men inte utan smärta....
2008-10-26
  > Nästa text
< Föregående

Nattviol