Man kommer ihåg de vänliga orden.
De roliga stunderna.
Inte de hårda orden.
Eller elaka kommentarerna.

Man kommer ihåg den vänskap man bildade.
Den man åtrådde.
Inte de band man splittrade.
Inte den man förrådde.

Man kommer ihåg de lena smekningarna.
De varma kramarna.
Inte de hårdhänta händerna.
Eller de träffande slagen.

Man kommer ihåg allt i ett skimmer av att det var bättre.
Inte på något sätt sämre.

Man kommer ihåg de döda som vore de gudar.
Som man älskade mest.
Inte som de jävlar.
Som människor faktiskt kan vara ibland.

Man kommer ihåg livet som det aldrig var.
Inte som det faktiskt är.
Visst är det konstigt att det är så.