Vid mystikens yttersta gräns,

höll stenstoderna vakt.

Jag stod i dimman,

allena, rädd och frusen.

Trött av färden satte jag mig i gräset,

och gjorde det enda jag kunde.

Somnade.

Jag vaknade av en hand på min axel.

Ett vänligt ansikte tittade ner på mig.

Hon bjöd mig sin hand och jag reste mig.

Hon var vacker.

Men jag vände mig bort.

Släppte hennes hand

och försvann in i min sorgsenhet,

grät mig in i dimman,

och förlorade mig själv



...för alltid.