Jag ser sorg inför mina ögon

då regnet faller sakta.

jag är döende i själen,

och min enda tröst är

att klockan ringer på morgonen,

och att jag erinras att arbetet härdar mig,

likt en piska på slavens rygg,

likt en luthersk predikan rätt i ansiktet,

och likt en dröm utan slut,

färdas jag bort, igen

till ett slaveri, det de kallar arbete,

till ett slaveri, det de kallar ärligheten,

till ett slaveri, där sinnet dödas,

till ett slaveri där själen ej bemödas

ett endaste dugg,

ett endaste dugg,

med kreativitet eller mänsklighet,

och utan sunt förnuft,

som är själens livsluft,

dör människan och själen drar,

kvar finns kroppen




...som arbetslasset drar...