Det känns inte så länge sen. Tiden har på något sätt vridit sig ett varv till, gått snabbare eller så var det bara det att den inte spelade någon roll. Inte då iallafall. Nu har jag bara min längtan kvar. Jag kan forfarande inbilla mig att jag för första gången står där i din hall, helt genomblöt och skakar av köld.

"Gå bara upp för trappan där, till höger finns en dörr som leder in till badrummet. Ta dig en dusch så du blir varm, annars är risken att du blir förkyld iallafall", sa du så fort vi kom innanför dörren. Jag hann knappt tänka något innan jag kastat mig uppför trappan och en varm vattenstråle sköljde över min blåaktiga hud som strax fick tillbaka sin ljusrosa ton.

En dörrknackning och jag såg din näsa titta fram bakom dörren. "Det ligger en hög med kläder och en handduk härutanför när du är klar. Kom bara ner sen så ska du få ett glas konjak". Så försvann du igen.

Med tjocka yllesockar blev det som att balansera på lina för att komma nerför trappen helskinnad. Hunden kom springande och hoppade upp och försökte välta mig en gång till. "Nej, Chippen. Ner!". Med två konjaksglas kom du gående. "Kom här, så sätter vi oss i vardagsrummet, jag har tänt brasan".

Vi satte oss i en varsin soffa och tittade genom det stora fönstret, ut på det mörkgråa havet, lyssnade på vinden som tilltog i styrka och till vedträn som knakade. Jag smuttade lite på konjaken, den var alltför sträv för min smak. Säkerligen var det någon lite dyrare sort. Så vände du dig mot mig och sträckte fram handen.

"Förresten, så dumt av mig...jag har ju inte presenterat mig. Det blev liksom inte av innan. Johan heter jag", sa du och log. "Och jag heter Evy", svarade jag, tog den framsträckta handen och log tillbaka. "Rackaren där borta har du ju också redan träffat, Chippen heter han. Inte efter fotbollsspelaren, men det är en alltför lång och komplicerad historia för att förklara".
"Jaha, okej...och vad är det för hundras?", frågade jag, bara för att samtalet inte skulle ebba ut.
"Ja, han är en renrasig labrador, tre år gammal är han."

Så blev det åter tyst igen och ännu lite mer smuttande på konjaken tills du reste dig och ursäktade dig med att du skulle gå och titta till om kläderna hade torkat. När du dök upp igen hade du högen med mina kläder i famnen. På något sätt kändes det som jag var till besvär, så efter ett snabbt ombyte, ett vänligt utbyte av några förkylningsskämt, tack och ett adjö stängde du dörren och jag gick hem till mig. Jag kom på mig själv att vara något besviken. Inte skulle vi ses något mer. Inte skulle det bli någon historia, här inte... Min berättelse skulle säkert ha slutat här också, om det inte hade varit för den där eftermiddagen.

Sur och vresig över att personalchefen hade velat haft rapporten klar på nolltid, säkerligen för den jävla snorkiga skitstöveln ville imponera på sin chef, blev jag kvar en bra bit efter fyra för att få allt klart innan helgen. Inte blev det heller bättre av ösregnet som kom när jag kastade mig in i bilen för att köra hem. Nästan ute ur innerstan och på väg att sätta gasen i botten lade jag märke till hur det satt någon i busskuren en liten bit längre fram. Någon som på något sätt verkade bekant...Och jovisst var det han dendär Johan som stod där i kuren.

"Det är ingen idé att du sitter och väntar på bussen här inte, bussen går bara två gånger per dag och du har definitivt missat den sista som går mot ditt håll". Du hoppade till, och tittade forskande på mig. "Kom igen, jag skjutsar hem dig. Det är ingen fara, jag biter ingen", sa jag och smålog. Du verkade bekämpa en inre strid. Till slut reste du dig och hoppade in i bilen.

"Tack, det var vänligt av dig. Det hade du inte alls behövt".
"Ingen fara. Men vi får ta en omväg hem till mig, jag måste hem och mata fåren".
"Fåren?! Vilka får?". Ditt ansiktsuttryck var minst sagt avslöjande och jag kunde inte låta bli och skratta.

"Jaa, det är väl inte det vanligaste husdjuret precis. Nej, du ser, jag har ett hus på landet och några får. Eller har och har, det är en granne till mig som är pensionär. Det är egentligen hans får, men han fixar inte alltid att sköta om dom och jag tycker att det vore synd och sälja dem, så jag erbjöd mig för ett antal år sen att hjälpa till. Sedan dess har vi delat på sysslorna", svarade jag.
"Jaha...okej. Det var lite...annorlunda, kanske. Det var länge sedan jag såg får...och kor också för den delen. Min gammelfarfar hade en gård med kor och grisar, hästar och får. Jag var där mycket om somrarna när jag var barn. Men sedan efter han dog har det inte blivit av riktigt...". Du tystnade och tittade ut genom fönstret.

"Men då så är det kanske dags nu då. Men vi blir inte där jättelänge, du måste ju säkert hem till hunden". Du nickade, men fortsatte med att intensivt titta ut genom bilfönstret. Tystnaden blev kompakt.