Hon rusade längs den smala grusvägen och skorna hamrade mot den packade jorden. Varje steg ljöd som ett trumslag, eller... mer som ett hjärtslag. Mörkret hade lagt sig och luften var tung av fukt då syrsorna sjöng sin ensliga sång i de täta buskarna. Skuggorna som ruvade där tycktes djupare, på något sätt mer påtagliga än vad de brukade. Då kvinnan lämnade vägen och rusade över ängen blötte det vildvuxna gräset ner hennes tunna klänning ända upp till knäna så att tyget kom att klistra sig emot hyn. Sly och kvistar trasslade in sig i kläderna, men hon slet och drog; fast besluten om att inte sakta ner.
En tunn molnslöja drog över månen och dess silvervita sken dämpades för ett kort ögonblick. Men kvinnan fortsatte springa, hon plöjde genom slyet som en isbrytare, inte medveten om omvärlden. Bara med en mässande instinkt i huvudet. Inga tankar. Bara en inre röst som befallde henne att fly och inte se sig om. Den unga kvinnans andetag hördes tydligt; ytliga och hastiga.
Förföljaren var hack i häl, för varje gång hon vände sig om ett par meter närmre. Han verkade vara mörkret personifierat; en dunkel massa som susade efter henne. Outtröttlig och segerviss. Hon visste att allt var förlorat, timman var slagen. Hon skulle dö. Hans kalla händer skulle snart, när som helst, fumla över hennes bleka hy, upp mot halsen. Livet skulle sippra ur henne. Alldeles för snart. Trots vissheten om sitt öde saktade hon inte ner. Alla sinnen var på högspänn, allt drivet till sin alldeles yttersta spets. Blodet pulserade i tinningarna. Hon tyckte att det lät som ljudet av en häst i full galopp.

Hon nådde skogens rand. Rötter och murkna stubbar hindrade hennes framfärd. Ögonen rullade runt i sina hålor, spejade åt öster, åt väster och registrerade omgivningen. Får inte sakta ner, tänkte hon och drog på nytt efter andan. Den regntunga luften kändes kvav och het i hennes lungor och det smakade bittert av blod i munnen. Hon satte av mellan träden, hoppade över en rotvälta och röjde panikartat bort de spretande kvistarna framför sig. De rev henne i ansiktet och öppnade blödande sår. Det sved till och smärtan fick henne att utstötta halvkvävda skrin. Högt och gällt ekade det mellan stenblocken i skogen. Ytterligare ett skri lämnade hennes strupe då hon vände sig om. Förföljaren var närmre än sist, men fortfarande blott som en mörk skugga, enbart en silhuett i sommarkvällen. Hon stannade plötsligt, förlamad av skräck, och stirrade oavvänt på mörkret som han utgjorde. Fruktan för honom fick henne att börja röra på benen igen fast att det molade i benen och smärtade något hidöst i bröstet Det kändes som någon stuckit in en istapp mellan revbenen och vridit runt. Hon kände hjärtat frenetiskt dunka, än så länge starkt. Så slog det henne att det gällde allt hon hade, att mannen skulle släcka hennes liv om han kom i fatt henne. Det kunde hon inte låta honom göra. Så hon ökade på farten. Tvingade sig till bristningsgränsen. Kanske även bortom den.

I skenet ifrån den lilla stugan avtecknade sig träden skarpt mot omgivningen. Deras gröna och frodiga trädkronor bildade nästan ett slags tak över den lilla gläntan. Månljuset lyckades därför inte tränga in genom grenverket, men ljuset ifrån stugans två fönster räckte gott och väl som ledstång för kvinnan. Hennes ögon var uppspärrade i skräck, men stugan var hennes räddning. Det visste hon och hon nådde fram till den precis i tid och rusade mot ingången. Hennes händer ryckte besinningslöst i dörrhandtaget. Dörren öppnade sig inte. Hon vred om handtaget igen. Ingenting hände. Åter igen försökte hon. Panikartat skakade hon om dörrvredet och skrek halvkvävt. Det var låst. Det susade i öronen och allting verkade gunga framåt tillbaka. Hon ryckte i handtaget igen. Hela hennes kropp skälvde i panik. Det är låst, och ingen är hemma, vetskapen om detta träffade henne likt gatstenar i nacken. Hon böjde huvudet bakåt, så att det långa, mörka håret sträckte sig långt ner över den bara ryggen. Ytterligare ett skri lämnade hennes strupe, men den här gången ett högre och kraftfullare än de tidigare.
Bara ett par sekunder senare hände det. Hon tyckte dock att hon stått där och vrålat i evigheter. Men det spelade ingen roll hur länge, för det hade ändå hänt. Hans händer var över hennes kropp, hans arm hårt virad runt hennes hals. Tankarna stockade sig i hennes huvud, hamrade hårt och pockade på hennes uppmärksamhet. Först efter ett tag bjöd hon upp till motstånd; sparkade, rev, klöste och vrålade. Men han hade ett stadigt grepp om hennes sköra kropp. Hans andedräkt stack i hennes näsa och handflatorna på hennes kropp verkade brännheta. Han sade ingenting, visade inga tecken på tvivel då han släpade henne mot bäcken. Den porlade svagt i natten; en lugn symfoni av kluckande vatten. Han tvingade ner henne på den kalla marken och hon kände hur vätan trängde igenom klänningen. Det var så kallt, och hon frös något hemskt. Men hon skakade mer av rädsla än av kyla och snart hade hon ändå förlorat känseln. Till hennes stora frustration började hon känna sig utmattad, och händerna verkade domna av kölden. Jorden hon fick i munnen smakade gammalt och unket. Trots att hon var övertygad om att hon inte hade någon chans, försökte hon ändå ta sig fri. Det gällde hennes liv, och en instinkt i ryggmärgen sade åt henne att strida som ett rovdjur till sista stund. Naglarna klöste i mannens ansikte, grävde sig djupt in i hans skäggiga haka. Även hans vrålande fyllde mörkret. Ett kort ögonblick av verklig kamp följde och han greppade tag om hennes smala, bleka handleder. Hon skrek gällt igen, sparkade med benen, fäktade med armarna. Hennes fysiska styrka kunde inte mäta sig med hans. Han satte sig över hennes kropp, så att hon inte kunde röra armarna. Hon befann sig i ett låst läge. Fingrarna krafsade i jorden, borrade sig djupare ner för varje ögonblick. Igen kände hon mannens hätska andedräkt fylla näsborrarna. Det var en av de sista saker hon upplevde, innan han sträckte sig efter något tillsynes utom räckhåll. Men snart höll han stenen i ett hårt grepp, så hårt så att knogarna vitnade. Han flämtade av utmattning och hon kunde nu skönja hans ansikte; utmärglat och hatiskt. De mörka ögonen var det sista hon såg innan stenen med full kraft träffade henne i pannan. Trots att hon förlorade medvetandet redan vid första slaget slog han en gång till, hårt och hänsynslöst. Hon gled snabbt bort i en ström av skuggor. En kompakt vägg av mörker var det enda hon tyckte sig urskilja. Hon var heller inte medveten om att han tog tag i henne, släpade henne över den jordiga marken, mot bäcken.

Det kalla vattnet var en chock, som ett slag i magen. Kvinnan spärrade upp ögonen och drog efter andan i panik. Lungorna fylldes dock inte av luft, utan av isigt vatten. Hur hon än kämpade för att komma loss förblev mannens grepp om hennes nacke stenhårt. Han höll henne under ytan med ett järngrepp. Han njöt av att se henne kämpa för sitt liv, han erfor ett slags sjuk njutning av att känna hur hennes kropp genomfors av kramper. Det var vad han levde för, och det var det hon dog för.
Livet lämnade den envisa kvinnan långsammare än han hade trott. Hon hade en starkare överlevnadsinstinkt än de andra och det var något han beundrade. Det ryckte till i henne. Sen blev hon stilla. Hon levde inte längre. Han hade mördat henne med sina bara händer och han kände den där bitterljuva känslan av rå död susa genom nerverna. Hans händer tog ett stadigt grepp om hennes mörka hår. Han lade ansiktet på sned och kisade med ögonen, skärskådade hennes bleka ansikte, kände vällusten inom sig. Där stenen träffat syntes ett rött, blödande sår. Han slöt hennes ögonlock för att fullborda det han påbörjat.

Han reste sig långsamt upp efter att ha hämtat andan. Ljuset ifrån stugans fönster återspeglades i bäcken som såg ut som ett mörkt, glittrande band. Blodet rusade ännu snabbt i mördarens ådror. Han lyfte med en kraftansträngning upp kvinnans slappa kropp i sina armar och kastade henne i bäckens kluckande vatten. Han stod kvar och såg den sjunka mot den steniga bottnen. De mörka lockarna ramade in hennes ansikte vackert. Med den tanken i huvudet vände han på klacken, borstade av händerna på byxorna och lämnade platsen.

Det var precis denna njutning han levde för, och det var den hon dött för.