Det känns så felplacerat ibland
livet, tankarna och vad man verkligen gör.

Jag har alltid sett mig så ganska meningslös,
värdelös och totalt onödig i det stora hela.

Men ändå fokuserar man bara på sig själv,
sin egen existens och sina egna teorier om sig själv.

Jag är egoist...
Jag vill inte vara egoist men, om sanningen ska fram så...

Enda sedan de tidigaste minnena jag har kvar...
har jag varit en ensam varelse med ett självklart mål
i att inte vara ensam längre.

Det är väl klart, ingen vill väl vara ensam...
det är väl ingenting att skryta om?

Jag vet att jag inte är någonting speciellt,
jag hoppas att jag inte ser ut att försöka vara det heller.

Jag är självcentrerad för att det är det enda jag har.
Jag kan inte skriva om tvåsamhet, gräva mig in i dina tankar
och gissa mig till hur du känner dig eller ens ljuga om det.

Det är konstigt, ju mer man försöker
i verkligheten då
desto mer inser man att man försöker åt fel håll

Det är som att kroppen sliter tillbaka mig till min plats,
att varje kliv uppåt drar mig längre och längre ner.

Attitydproblem va?
Självhat och ovilja att konformera sig, eller hur?

Själv kallar jag det
vanlig irriterande och gnagande idioti

/