Varför är det som inte är alltid mer värdefullt än det som är?

Alla dessa goda detaljer bara glöms bort, ignoreras och försvinner.

Jag är själv skyldig... det kanske bara är jag som är, jag vet inte...

Man hänger upp sig på den detaljen man tror borde vara

och om den inte är så är någonting självklart fel...

Men varför ens bry sig om det som inte är?

En icke-existerande detalj är kanske icke-existerande av ett skäl.

För mig var det alltid kärlek... du vet, ensamhet, tvåsamhet och glädje...

Fånigt egentligen... Att det är så svårt att acceptera...

För min del blev det ganska självklart vid eftertanke.

Det skulle bara kännas elakt...

att tränga sig på, du vet...

Det är ju ganska uppenbart när någon ogillar en som person.

Och när alla ogillar en... betyder inte det att man är fri att vara sig själv.

Att aldrig försöka sitt bästa att ljuga och visa upp den där "bra" sidan av sig själv...

Nej, jag är inte så dum att jag inte inser att det bara är ett sorts psykologiskt självförsvar kombinerat med en sorts rädsla att försöka och misslyckas, men...

Man borde väl omfamna sina neuroser...

Det är ju det som gör sin person till en personlighet...

Men det är klart... det fungerar ju inte alltid... ibland faller man...

oftast, när det gäller mig, så blir det en hel hög av självömkan...

Det kanske inte är attraktivt och det löser ingenting men...

Det känns otroligt passande i stunden...

... och sedan känns det fördjävligt ett tag

och sedan, efter ett litet tag lyckas man resonera bort och gräva ner demonerna igen

om än bara för en liten liten stund

/