Jag minns känslan av skräck.
Den torra smaken i munnen.
De svettiga händerna.
Och hjärtat som bultade hårt.
Jag minns allt det där.

Och det var bara minuter av mitt liv.
Jag minns allt det.
Som hände för så många år sedan.
Medan jag kan ha svårt för att komma ihåg sånt jag hörde igår.
Som när du sa att jag var vacker.

Visst är det konstigt.
Hur hjärnan funkar.
Att det är just de minuterna som får spegla hela mitt liv.
De där hemska fruktansvärda minuterna en natt i maj.
Någon gång för länge länge sedan.

Jag minns när du dog.
Bakom min rygg.
Jag minns smaken av skräck i min mun.
Fy fan för att jag aldrig kommer att glömma.
Den döda känslan.

Och fy fan för att jag alltid kommer att glömma.
När du säger att jag är vacker.