nu ligger man här... igen...
fastfrusen i en äckligt mjuk säng
och en meningslös lördag blir söndag
... när alla vackra färger blandas sönder
blandas med ensamhet till en diffus grå deg

jag vill inte vara den klagande rösten i mitt eget liv
den skrovliga, intetsägande, monotona rösten av självmotsägelse

jag är vid liv, jag skriver värdelösa texter
vet precis hur fel jag är
och hur förstörande mitt självhat är
jag känner mig
den enda människan jag verkligen känner
är jag

en människa växer inte ur ensamhet
tankarna stagnerar när känslorna dör
att leva, andas, se, höra, drömma, åtrå
fyller ingen funktion
när man förvägrar sig själv just dessa emotioner

så jag klagar
jag skriver ut mina känslor utan att känna dem
ord för ord
i långa rader... många rader
jag önskar jag kunde uttala allt istället
artikulera varje ord sakta, klart och tydligt

det kräver mer än jag klarar av
det krävs öron som är villiga att lyssna
helst kombinerat med en annan människa
någon som vill använda dessa öron att lyssna
på min irriterande, ovana, konfunderade, stakande och hackande röst

så jag måste klaga

jag har ingenting annat kvar i denna existens
ord, ord och mera ord

trött nu... trött på mig själv... och alla dessa äcklande ord
... jag förtjänar inte att korrumpera alla dessa vackra bokstäver
med min förfrusna mentalitet

/