En sådan där dag,
då jag känner mig ensam,
man kan inte känna sig ensam,
när man är sambo/pojkvän/gift,
men det kan man,
man kan känna sig,
ännu mera ensam då,
än om man vore singel.

Så känner jag det,
jag är ju ensam,
för mig är detta inte ett liv,
det är bara en förvaring.

Jag vill att det ska hända saker,
blir smått tokig av att se,
hur dagen bara går från morgon till kväll,
inget händer.

Man bara väntar på att dagen ska ta slut,
timme efter timme,
tick-tack, tick-tack,
bara sniglar sig framåt,
man tittar på klockan,
men det har bara gått en minut,
sedan man tittade förra gången.

Tiden bara rinner i väg,
inget blir gjort,
man bara väntar på att det ska bli kväll,
så att man kan sova,
sedan börjar det om,
nästa dag.

Men till vilken mening,
jag ser ingen som helst mening i det,
för mig är det inget liv,
det är bara en förvaringsplats.