Jag är inget värd,
kan inte ens klä på mig själv,
knappt äta själv,
en grönsak.

Ej behövd, ej önskvärd, ej älskad, nej inget.

Bara en börda för alla, men så ska du inte känna, säger de som är mig närmast, men faktum är att jag är en börda för alla.

Kan med stora problem bre en macka, åt mig själv men det har tagit mig 2 månader att komma hit.

Kan skriva lite med vänster hand, typiskt nog är det den högra som hamnade i gipset, det har tagit mig 2 månader att komma hit.

Kan nu existera utan att ta Tiparol 1-2 tabletter 3 ggr/dagligen, vilken skillnad det är, när hjärnan klarnar, jag levde i ett rus, de dagar jag hade Tiparol, inget bekymrade mig, man satt bara och väntade på nästa "gör mig lycklig dos".

Saknar ibland det där "gör mig lycklig nu" stunderna, usch det låter som om jag vore värsta pundaren.

Men jag har väl tyvärr det i generna att jag har lätt för att fastna i olika slags missbruk.

Sockermissbruk, sockerberoende, fyyy önskar jag kunne glömma bort allt som heter GODIS