vid denna eviga väntans slut

där tomrummet 
längtande kröker sig

och finner sitt enkla sammanhang

där
över avgrunden
vid förlorade själars bro

går jag dig till mötes

som den jag alltid önskat
att jag vore

men
som den jag slutligen har blivit

i det tunga mörkret 
väntar jag

draperad i min själs tunnaste flor

marmorerad
av min rädslas rödaste trådar

andlös
tveklös

med en innerlig förhoppning
om att din blick
i min

blir till den djupa spegel 
som reflekterar

det vi båda

genom livet
sökt efter