Då steg Guden ned,
på den plats där jag häcklades, bespottades och besvors.
Den gode Guden tog Antigudens anlete och och drog det i dyngan på marken och sade;
”Ty, gör jag inget blir det bara värre!”

Då talade Guden till mig;
”Du är av jorden kommen, son till en jordens man och hans hustru,
du håller arvejorden högst i anseende och håller ditt land för det godaste som finns.
Älska din nästa och ditt land, då blir det ej värre!”

Då talade jag till Guden;
”O, ljusaste av varelser, helgat ditt namn i alla avseenden;
Jag håller jorden under mina fötter som den heligaste jag i världen vet.
Spör mig ej att den svika, ty då blir allt värre.”

Då talade Guden till mig;
”Du är det som hela din kropp uppbär och mer därtill,
ända ut i fingertopparna når du, din själ, ditt allt, ditt jag, dina tankar och din lust.
Ta ej detta eller jorden för givet, för då blir allt värre.

Då talade jag till Guden;
Om inte själen eller kroppen kan uppbringa det jag vill,
det jag kan, det jag vet; hur skall jag kunna stilla mig själv, kunna tänka efter
för att inte göra förgängelsen värre?”

Då talade Guden till mig;
”Jag har sett det du vill, jag har sett det du kan, det du vet!
Tro på dig själv, och på allt det du redan har åstadkommit och skapat för egen hand!
För gör du inget, blir det bara värre!

Då talade jag till Guden;
”Hur skall jag kunna använda mina förmågor, hålla mig hårt vid vett
och sans, och göra det som känns rätt och riktigt, här i världens kretsar
utan att ådra min domares vrede och göra det värre?”

Då talade Guden till mig;
”Jag lovar att lägga ett skynke för dess syn, en chimär över dess värld,
om du sliter dig loss, tar min hand och vandrar med mig bort från villfarelsen till ljuset
för nu kan det inte bli värre!

Då talade jag till Guden;
”Jag håller hårt om livet mitt och min värld, min enda tillflykt och hem,
och nu, skall jag slita mig loss, ut ur bojornas grepp, undan Antigudar och falska profeter,
ty nu blir det fara och färde!

Då visade mig Guden
den jordiska vägen, den mellan liv och död, den mellan hopp och tvivel,
drömmar och fruktan, lust och fägring. Och Han visade vägen till stjärnorna, den väg,
som tar oss bort på färden.