Idag gick jag førbi en kyrkogård
dær gick jag in och satte mig på en bænk
helt pløtsligt kunde jag inte sluta gråta

Ibland ønskar jag att jag kunde kliva ur min kropp, mitt existensiella jag och betrakta værlden utanfør, utifrån. Se det som ett dockspel, en Monopolrunda eller hur det nu kan se ut, ni førstår min poæng. Tyværr ær jag nu så medveten av utgången att det hela skulle te sig som en væntad besvikelse. Eller skulle det?

Om jag kunde zooma in kamerans lins på livets positivitet, tro, hopp och kærlek, så skulle jag sækert få se familjer och vænner som hjælper varandra av renhet och oskuldsfullhet, barn fødas och stolta førældrar med tårar i øgonen. Drømmar gå i uppfyllelse efter blod, svett och tårar och alla andra klyschiga scener gællande lycka ni sækert sett i Hollywoods all æra.

Ær det min førbannelse, min dysfunktionella barndom, mitt dysfunktionella vuxna liv, mitt eviga søkande? Ær det min førbannelse att aldrig se det goda, att aldrig tro på det, kænna det? Vissa kallar det før djupet, det djup som vi maskrosbarn vælsignats med (knæpper hænderna och tackar den høgre makten, you supreme being). Men ær det vår vælsignelse eller ær det vår dødsdom? Finner sådana som oss någonsin ro? Eller vandrar vi runt i ett ekorrhjul, en evighetscirkel och græmer oss, beklagar oss och plåstrar om våra sargade sjælar med djupa texter, tal, sång, konst och på alla kreativa sætt som vi kan komma på?

Ær vi de lyckligt lottade, eller ær vi de dømda? Vi som aldrig kommer kunna njuta av lycka eller kærlek før att vi inte kan se den eller kænna den som den omedvetna naiva? Man brukar sæga att det ær en tunn linje mellan genialitet och galenskap. Lever vi i limbo mellan dessa værldar? Ett evigt balanserande?

Jag vet att vi drømmer, hoppas och att våra mørka hål omringas av romantismens ljusa aura. Men kommer vi någonsin kunna kænna det? Kommer vi någonsin kunna finna ro? Jag ær bara ynka 27 år och ræknar jag efter medellivslængden i vårt kæra Norden lever jag væl 60 år till, kanske ær jag bara ung och ovetande? Men det hær ær mitt liv, min verklighet, mitt existensiella ego.

Idag gick førbi en kyrkogård
dær gick jag in och satte jag mig på en bænk
helt pløtsligt kunde jag inte sluta gråta