Han vaknade upp ur ett virrvarr av smärta, skräck och total förvirring.
Han reste sig upp och såg runt omkring sig i grottan där han vaknat upp.
Han fann att han var naken och utan de kläder som han haft på sig från dagen innan.
Det var inget bekvämt hål han hamnat i. Det var blött och kantigt, fullt med skrevor och andra otrevligheter.
Definitivt inte en plats man valt frivilligt att lägga sig på.

Han såg längre fram att det ljusnade i fjärran. Han gick fram till öppningen, och där kunde han se ett vidsträckt underjordiskt landskap, med skogar och sjöar, ängar och berg.

Jorden ovanför låg som en stor kupol, som i en stor katedral. Han blickade bort och ut mot lanskapets mitt och kunde där se något som liknade en brunn, fast i en skala som han aldrig sett förr.
Och med ens kunde han se hur något sprang ur brunnen, flög upp under kupolen, över den inre himlen och dök ned mot grottan där han var.

Han fick kalla kårar och satte sig ned och skakade. Med en vindil, som det tycktes, slog varelsen ned utanför ingången. Han blundade och inväntade nu sin dom och sitt straff;

"Saculdeque! Välkommen tillbaka!" sade en bekant röst. Han tittade upp, och mycket riktigt så var det en bekantskap.

Antiguden var tillbaka, men nu endast i sen ensamma skepnad som Snickaren. De andra personligheterna kunde han klä av sig som en morgonrock för att inte ta sig på dem förrän han kände för det.

"Kom, jag vill att du ska få träffa någon!" Han tog den nakne Saculdeque vid axeln och svepte över honom en filt som han tagit med sig. De gick ned till platsen där Antiguden landat och fann en tvehövdad drake.

"Vad är detta för kreatur?" frågade Saculdeque.

"Detta är mina två andra ansikten i sin andra skepnad! Bonden och Mjölnaren! Antikrist och Tvivlaren! Odjuret självt!" sade Antiguden och log. "Stig på, vi har ingen tid att förlora!"

Och besten reste sig på bakbenen och sköt ifrån, och över det inre himlavalvet flög de för att se milsvida över det vidsträckta landskapet.

"Hur kan ni ha det så ljust här?" frågade Saculdeque.
"Fyra dvärgar i varje vädersträck..." men Antiguden hann inte svara färdigt när Saculdeque bröt in;

"Som håller varsin fackla...?" Antiguden tittade förvånat på Saculdeque och flinade;

"Håller?! De är facklorna!"
Antiguden kastade huvudet bakåt och hånskrattade samtidigt som odjuret steg brant och för att sedan dyka ned mot den stora brunnen mitt i landskapet.

Antigudens hånskratt följde dem ekandes ned i brunnen.