det finns ingen glädje längre
svärtan sprider sig som en bakteriehärd
att inget hopp och inga känslor pulserar
från ett hjärtat av stelnat skinn
allting är fakta och hårda kanter
inte ens andetagen tas utan att låta blod
luften biter som iskallt stål och stängda ögon

och lögnerna släpas som sandpapper...
långsamt, långsamt...
de äter sig in och sliter ur det goda

men att inte vilja se
hoppas jag innerligt
inte är samma sak
som att famla i blindo
och att inte någonsin kunna
känna igen
någonsin... igen...

/