Jag känner mig överröstad av mig själv...
verkligheten krymper in runtomkring
... klaustrofobi fast utan väggar
som om jag är innehållet i en gigantisk kaviartub

det är som om att det är jättelika fingrar precis bortom...
utanför det ögonen ser...
de pressar och pressar...
och jag pressas och pressas...

ibland tror jag att fingrarna tillhör någon annan
någon jättelik varelse som vill mig illa...
någon jag gjort illa eller förnärmat

jag kan vara en riktig idiot ibland... ofta... ok, alltid...
ibland tar andra illa vid sig... de tror att jag talar om dem...
de vet inte att den enda jag vill skada är mig själv...

men det är väl mina egna fingrar på mina egna händer...
som pressar och pressar för att få ett slut...

så de kan reinkarneras på någon vettig människa
så de kan uppleva en hel värld istället för ett skitigt tangentbord

jag önskar jag hade en yxa... så jag kunde hjälpa dem till friheten...

/