När jag tänker på det är det egentligen inte mitt fel

du är en produkt av kriget

det krig som utspelade sig för länge sen.


Men konsekvenserna av det syns än...

jag har fått dem i arv, min syster har fått dem,

vi bär med oss sorgen varje dag.

En sorg och en längtan om trygghet,

En längtan att komma vidare, glömma det som varit

hantera det som blivit.


Kommer jag någonsin att förstå?

Jag söker bekräftelse, men egentligen borde jag duga som jag är

ingen annan kan bekräfta mig,

jag måste hitta det själv först


Jag måste hitta mig och den jag vill vara,

kriget lurar där borta, det var länge sen

men sorgen av den finns att se i dom.


Kan vi någonsin känna trygghet i oss själva

då vi lärt oss att trycka undan.

Jag minns inte mycket från min barndom,

jag minns fragment. Fragment jag helst vill glömma.


Jag har blivit expert på att att trycka undan onda saker.
Jag har blivit expert på att förneka sånt som hänt.
Jag har blivit expert på att hålla inne med tårar.
Jag har blivit expert på att säga "jag, nej jag mår inte dåligt, haha..."


Allt vi söker är en bekräftelse på att vi duger på att vi finns,

en trygghet, som tagits ifrån oss för att ett krig utspelade sig.


För att ett krig som utspelade sig för många många många år sedan

fortfarande ger konsekvenser på oss i dag...

Ett krig som varken jag eller min syster vad med och kämpade i,

vi fanns inte då var inte ens påtänkta.

Ett krig som vi får lida för i dag.

Ett krig som pågår varje dag i våra liv fastän det tog slut för sjuttio år sedan.


Ett krig som fört med sig en längtan efter trygghet,

en trygghet som har tagits bort från oss.


Ett krig som tog min barndom,

som gjort min syster ensam.

Ett krig som ingen pratar om i dag men som tydligt finns med oss varje dag.