De tre färdesmännen anträdde templets inre
och såg förundrat på det landskap som bredde ut sig
framför dem.

Utanför hade det varit bister och kallt, med snöklädda tinnar
och toppar, men här, här öppnades upp ett grönt landskap,
en dal, som vette ner mot havet mot en aldrig nedgående sol,
som det tycktes dem se ut. Och i denna "trädgård" fanns all världens
blommor, träd, buskar. Och här sprang djur fritt, såsom, rådjur,
älg och hjort, fåglar och i bäckarna som rann här fanns ett överflöd av
fisk.

Kungen tog av sin hjälm, som var prydd med ett guldband
som signalerade hans upphöjdhet, och lade den på
första trappavsatsen på trappan, som ledde ned i dalen.

Han upprepade samma procedur med sitt svärd på andra trappavsatsen,
och med sin rustning på den tredje.
Där stod han så på det sista och fjärde trappsteget utan några kläder alls
och steg så ned i trädgården.
Och med ens var han åter klädd, men denna gången i rött siden och med
ett gyllene skärp vid midjan. Hans långa ljusa hår var nu vårdat och hans skägg ansat. Han stod nu inför dem som en äkta kung.

"Ni undrar nu förstås vad som hänt?! sade han till dem med sin höga stämma.
"Jag talar nu till er från bortom världar, även om det ser ut som om vi står öga mot öga, är jag verkligen vid världens ände och tittar ut!"

"Men hur kommer det sig att du blev klädd i skrud som en konung så fort du trädde bortom?" sade Saculdeque.

"För att Alltings herre skall kunna se din verkliga potential och ärliga mening, måste du träda inför honom så som du föddes! Det vill säga helt naken!"

De båda, Saculdeque och Turquoise, nickade åt Emmerick och gjorde så.

Han talade till dem igen;"På det första trappsteget lägger ni den sak som ni bedyrar mest i hela ert liv, i mitt fall var det hjälmen, den som skyddar mitt huvud, och som en gång tillhört Kung Arthur, och innan den smiddes om tillhört Konstantin den Store.
På det andra trappsteget lägger ni det som ni anser mest viktigt för er överlevnad, i mitt fall var det svärdet.
På det tredje lägger ni den särk eller klädnad som täcker era kroppar från insyn.
På det fjärde lämnar ni över er kropp åt själen och ni lämnar er sista klädedräkt; den pinade kroppen och ni återföds då ni träder över, i en yngre kropp än förut.

Turquoise följde proceduren, men hade inte så mycket att ge. Det han fann i sina fickor var endast ludd, men på sitt finger hade han, även om han insåg att den ed som den band honom till var bruten, sin ring från sitt tvååriga äktenskap.
Han lade den på första trappsteget.
På andra trappsteget lade han sin gamla fällkniv han fått av sin farfar.
Om det knep kunde den säkert användas.
På det tredje lades hans slitna lump som han bar.

Saculdeque tog sin halskedja som han fått av sin mor och far
i konfirmationspresent och lade på första trappsteget.
Den var mycket kär för honom,
och var ett välkommet minne av hans föräldrar.

På det andra trappsteget lade han en sak han aldrig trodde att han frivilligt
skulle lämna ifrån sig. Sin hedersdolk från sin tjänst i Waffen-SS Charlemagne.
En sak han aldrig dryftade för någon fransk broder någonsin.
Det hade stigmatiserat han och hans familj för evigt.

Han lade så till sist sina kläder; väst, skjorta, hatt, fickur, skor, byxor, kalsonger och sockor, på det tredje trappsteget. Där stod de två på det fjärde trappsteget och tittade ut.

"Då gör vi detta!"
"Oui!" sade Turquoise och de bägge trädde an trädgården.

Och med ens stod de bägge i den lummiga grönskan. De vände sig om.
Och bakom sig såg de bara gröna fält. Inget tempel och inga kolonner.
Dock endast den stencirkel som de själva nu stod i.

"Då tar vi och går då!" sade Emmerick och visade an den stenlagda vägen ned mot staden vid havet längre ned i dalen.
Men då förfasades både Turquoise och Saculdeque över sina skepnader.
De fann att de nu satt ihop, som om de vore en siamesisk tvilling, dock med
två armar, två ben, men med två huvuden, och de stod en halv man högre än förut, och hade fått skepnaden av ett stort troll. Det två blängde på varandra och grät som små barn. De ville bli såhär fula. Emmerick tyckte synd om dem.

Men Emmerick sade; "Ta det lugnt mina vänner! Det finns säkert en förklaring till allt detta! Vi går upp till Guden och frågar honom!"

Det två trädde an vägen och talade medan de gick;

"Känner du Gud?" sade Turquoise till Emmerick.
"Inte Gud, Guden. Det är hans namn men inte hans skapnad.
Han är av diviniteten, men låst till skapelsen.
Han brukar gå under ett annat namn när han vandrar bland människorna och det är "den Ensamme Vandraren."
Nej, det finns en högre, som talar igenom honom, och som enligt legenden visar sig på bergstoppen därborta! Men det har inte hänt på flera år.

Emmerick pekade bortom hamnen och på bergstoppen snett ovanför.
"Många har färdats dit för att få en skymt av honom de kallar Christos,
men ingen har lyckats än, men de råd han ger är i sanning goda och
genomtänkta." Samtidigt som han sa det kunde de nu höra fiskmåsar nere ifrån hamnen och de kunde även se långskepp som seglade in och ut från hamnen.

"Guden bor nedanför toppen i ett eget tempel. Ser ni det?!"
Alldeles nedanför toppen låg en katedralsliknande byggnad med en enorm silverkupol till tak.
"Det är dit vi ska! Där får ni reda på er mening i tingens händelser.
Tappa inte modet!" sade Emmerick och log.
Trollet höll tårarna tillbaka, men grät inombords...