Jag måste sluta med det här
alla dessa konstiga tankar
förhoppningar jag inte kan tillåta mig själv
alla drömmar som bara spolas bort
för att jag inte vågad se dem för vad de är

Jag tror mig själv ont
att jag är en vägg av betong
att jag ska tåla allt som krossas in i mig
att jag förtjänar allt som skadar mig
att livet endast existerar, för mig,
för att håna mig

Jag hoppas på död för att jag inte vågar liv
samlar ångest i en liten bubbla inombords
hat, glädje, gråt, rädsla, lycka och kärlek
allt buntas ihop och glöms bort
jag har ingenting för att jag kastat bort allt annat
som om allt existerar för att skada mig...


Jag har skapat en egen värld för mig själv
en tomhet stor nog för mig
en distans till allt som kan ge någonting
till människor, till händelser, till känslor
jag är rädd

jag är rädd att jag inte kan komma ur det jag forcerat in mig i

jag är rädd att jag inte vill

jag är rädd att jag inte kan

jag är rädd att om jag befriade mig själv
så skulle andra ta skada

jag är rädd för mig själv...
det känns som om jag borde explodera och rasera
förstöra och förgöra...

JAg vet inte ens vem jag är längre...


/