Min julkaktus har slagit ut i halv blom. Den verkar ha sugit upp vatten till väl utvalda rötter, förgrenade till endast halva sidan av sina  kaktusarmar.
Men vacker syns den för mig ändå i sin ensliga men ändå så vackra skrud.
Min tanke gräver mig ner, under blomjorden längs med kaktusens rötter.
Kanske ligger svaret till frågan där, varför vattning och näring sugits upp av endast ett fåtal, bland alla där ihopslingrade formationer.  

Om nu inte blommans rötter har försvagats till att suga ut de som ingen livsgnisa har, så vore detta ingen dum ide för oss människor, att få lägga vissa av våra organ i dvala, för att på så vis kunna komma tillbaka i full styrka vid nästa väckelse.


Att ta för sig, ligger lätt för vissa av oss. Man har det i sina rötter, ger sin egen överlevnad ständigt företräde inför andra.
Men de som tappat den där livsgnistan att armbåga sig fram, som torkar ihop och saknar förmågan att komma tillbaka i sin fulla blom, vad gör vi med dem?

Min julkaktus gjorde nog likadant förra året inför julen, att den endast lät sig  blomma halv, men jag kan inte komma ihåg om det då var den motsatta delen av växten.

Jag bestämmer mig för att noga värna om min julkaktus hela året, kanske byta jord, ge den mycket näring och om nu inte vissa rötter har dött, så kommer de förhoppningsvis att dela på min omsorg och slå ut i full blom.

Och är det inte så vi ska ta hand om varandra?
Inte suga ut den andre, utan dela med oss och stötta, när den andre börjar vackla?