lite svårt att tas på alllvar
om alla fortsätter skratta mig i ansiktet
förargande om något
för det gillar jag inte
men om någon åtminstone lyssnar
fixar jag smällen som följer
för trots att jag känner mig ledsen
är det ingen som fattar
men det är inte alltid så
för visst jag skrattar
när jag mår bra och är lycklig
men det kan jag inte vara vareviga dag
för batterierna måste laddas om
och musiken får inte glömmas
heller inte att något brinner i mig
större än evigheten
ja kanske större än kärleken
men visst fixar jag smällen
om någon lyssnar på mina problem
som jag inte kan tala om
jag vet faktiskt inte alltid vad saken gäller heller
men om man bara har tålamod
och inte skrattar mig i ansiktet
så kanske mina ångest tar form i ord
och kanske då någon kan lyssna
för i mig brinner en dröm
en längtan
som är större än evigheten
för det är ingen som fattar
att jag vill vara migsjälv