Dags igen. Full och dann och med kraschad frisyr.

Mina dagar. Alla mina dagar.

Som att sparka en planka framför sig:
du böjer dig ner och ska precis greppa den när foten råkar sparka till den tillräckligt långt för att handen inte ska nå den. Och så fortsätter det, du tar ett kliv fram, böjer dig ner samtidigt som du lyfter foten och lyckas sparka plankan framåt, återigen för långt bort för handen att nå. Och sedan igen, och igen i all oändlighet. Du vet att du måste ta plankan, den är där, men ändå inte inom räckhåll, så nära men ändå så långt bort. Som en dröm om en dröm.

Jag är inte säker, vet inte riktigt vad.

Det är alkoholen som talar.

För skallen tynger, även för de som skriver av sig för att rymma tiden. För att slippa tapeter och evigheter.

Besatta av tankar, öden och döden.

Men sanningen är:

att jag är livrädd för att leva men också dödsrädd för att dö.