De säger att det första som dör är oskuldsfullheten. Den bild av världen som säger att allt kommer att ordna sig till slut. Att de goda alltid segrar, att rättvisan är en slags naturlag som inte går att förändra.

Sedan tappar man sakta tron och hoppet i takt med att dröm efter dröm krossas. Kvar finns bara en tomhetskänsla som infinner sig. Synen på världen övergår från rosa och blått till ett grådisigt skimmer som täcker allt annat.

Man ser dag efter dag det mörka som finns i människor. Det onda som dessa gör emot varandra utan tanke på dess konsekvenser, utan tanke på varför. Och när man ser allt det svarta ter sig det grå nästan ljust i jämförelse.

Apatin hos de grå både chockar och förbryllar en på samma gång. För oansenlig i denna världen resignerar man i sin frustrationen så småningom och frestas att bara lunka på. Sluta ögonen och bara gå. Som om ingenting sker. Ingenting händer i denna världen som skadar andra människor.

Men så bakar man in all ångest i kroppen och med ögon som för länge sedan lärt sig att se bakom kulisserna reser man sig sakta upp. Banar vägen genom den gråa massan. Bryter sig loss. Går mot strömmen. Och utan falska förhoppningar om denna världen väljer man att göra någon skillnad. Att slåss. Mot det perversa, det fega, det meningslösa.

Lovar sig själv att aldrig låta det hända någon annan. Aldrig stillatigande se på medan det sker. Och man blir svartare, går djupare under ytan så att någon annan har en axel att stå på. Man blir ett monster själv. För att det är enda sättet att bekämpa ondskan på - fullt ut.

Så att någon annan får se ljuset spegla sig över den gnistrande vattenytan. Så att någon annan får fortsätta att se världen i det rosa - och det blåa. Så någon annan får behålla, det naiva - och det oskuldsfulla.