det är svårt att motivera mina lungor till att andas just nu
min mun vägrar tala och mitt öra vägrar höra
vad spelar det för roll när man är ensam och tom
jag måste ljuga för mig själv... det... det är smärtsamt...
det bubblar upp så fort annars... insidan försöker rymma...
det blir alldeles tjockt i halsen... och torrt...
man kan inte hosta ur sig... slita bort allt med våld...
jag vet inte hur många gånger jag prövat...
att skölja bort tystnaden... att skära bort, bränna bort...
riva och slita i skinnet tills det är rött av blod...

jag vill inte vara med längre... orkar inte vakna till ingenting...
dag efter dag... natt efter natt sväljer jag ner...
pressar ner tiden, tystnaden... sorgen jag inte förtjänar att känna...
det ska vara tyst... jag förtjänar tystnad... inget mer...

jag vet inte ens varför... det finns ingen klar anledning...
ensamhet och depression är bara symptom...
det vore lättare.. tror jag... att ta sig genom denna spindelväv
om jag bara visste varför jag är... det jag nu verkar vara...
man kanske kunde kompensera... som på en segelbåt...

jag har tystnaden i huvudet... tankarna pressas undan och försvinner...
det är som om ingentinget tar så mycket plats att ingenting får plats...

jag orkar inte mer... tomheten är tung att bära...
... och jag är inte stark nog

/