månen ler inatt

den har lett i många nätter nu

jag börjar undra vad som är så kul

och om skrattet är från månen eller mitt eget huvud

hon skrattar väl åt mig

månen får göra vad den vill i mitt huvud

efter så mycket... ja... lugn

som hon gett så får hon väl skratta lite

vi pratar knappt längre ändå

hon var som en dagbok

jag kunde säga allt utan omskrivningar

men det var länge sedan nu

jag börjar tveka lite på att hon är levande

alla säger att hon bara är en stenkula i rymden

förut lyssnade jag inte

för jag visste ju... hon måste leva för att kunna lyssna

annars vore våra samtal meningslösa

men nu... jag ser inte det magiska längre

månen är en stenkula

... det känns så elakt att säga

är det därför hon ler...?

jag längtar till hon är helt full igen... som ett stort öga i skyn...

jag ska fråga henne om hon verkligen finns

... för att vara säker, du vet...

hoppas hon svarar

/